Denna uppföljare för med sig framgångsrika förändringar till franchisen
Franchise Lost Planet ändrar rekordet igen i Lost Planet 3, ett spel som kommer nära skräckfylld äventyr av The Dead Space, mycket annorlunda än den hektiska handlingen i första kapitlet eller det samarbetsmissen i den andra. Spelupplevelsen har förändrats, det är nu ett spel med öppna uppdrag och förbättring av färdigheter, också avsett att berätta historien om planeten EDN III och dess monster: Akrid.
Radikal förändring
Fans av franchisen kommer att bli förvånade över speltempot, det är mycket långsammare än tidigare versioner. Inte bara i själva berättelsen - den rör sig i snigelfart - utan också hur man närmar sig uppdragen, mekarnas fram och tillbaka, frekvensen (och intensiteten) av mötena med Akrid. Lost Planet 3 är ett spel med en allvarligare, mer intim ton, med en historia som kretsar kring huvudpersonen och som avviker från glädjen hos de birollskaraktärerna i den första Lost Planet.
Även om spelstrukturen är ett steg bort från ett sandlådespel är det fortfarande ett linjärt äventyr. De huvudsakliga uppgifterna sker i ordning, medan du samtidigt erbjuds underuppdrag som förblir aktiva hela tiden. Det vill säga, du kan slutföra dem medan du arbetar mot dina huvudmål och de finns främst för att förbättra dina färdigheter eller tjäna pengar.
Spelkartan avslöjas långsamt. Den har initialt blockerade avdelningar som låses upp genom mek-förbättringar eller när uppdrag slutförs. Detta tillvägagångssätt för äventyret är oöverträffat i serien och ser verkligen bra ut. Dessutom kan nivådesignen vara ganska desorienterande även om kartan inte är labyrintisk. Grafiken och arbetet med snöstormarna bidrar till den här känslan.
Formeln att spela till fots och med mek, vilket innebär att du kan komma och gå fritt (beroende på zonen), fungerar ganska bra. Du måste ta hand om meken under dina promenader genom E.D.N. III, så att de inte går sönder. Du måste också bekämpa Akrid från en maskin som inte är avsedd för krig. Om monstren lyckas förstöra din maskin spelar det dock ingen roll, meken kommer att reparera sig själv efter en minut.
I vilket fall som helst är . Striderna med meken är ganska tuffa och när du går rör sig fienderna på ett så ryckigt sätt att du slutar slösa mer ammunition än du ville. Jag är fortfarande inte säker på om detta är medvetet eller oavsiktligt men oavsett vilket är striderna med Akrid inte särskilt tillfredsställande. Tvärtom, de är ett mindre besvär när du fortsätter till ett äventyr som förmodligen är mer intressant.
Du kan förbättra både meken och din utrustning vid det centrala basen, som du måste besöka ganska ofta. I början av spelet tvingas du resa till fots (eller med mek) hit och dit och känner dig frustrerad över hur lång tid det tar att slutföra uppdrag, gå tillbaka och tilldelas andra uppgifter. Men efter några timmars spelande låser du upp "snabbresa" -läget och spelet blir mycket lättare på fötterna.
Bättre till fots än med mek
Det finns två sätt att spela Lost Planet 3: till fots och med mek. När du monterar meken är vyn i första person, inifrån. Med spelkontrollen styr du mekens armar för att slåss eller försvara dig eftersom du inte har några vapen. Meken är bara ett transportsystem för att resa på den kalla ytan av EDN III och används till lite mer. Ibland tvingas du slåss mot Akrid från mek men dessa strider är långsamma och plågsamma på grund av de oförfinade kontrollerna.
Kontrollen till fots är mer smidig men om du rör dig bort från meken förlorar du anslutningen till radarn och HUD-skärmen, vilket händer ofta. Du kan bära två stora vapen och pistolen har oändligt med ammunition. Det finns också granater och några gadgets som kroken för att klättra (vissa betongytor) eller en Akrid-DNA-läsare.
När du går till fots är Lost Planet 3 inte så annorlunda från andra tredjepersonsspel, och det fungerar lika bra. Det har till och med lagt till ett täcksystem, som inte är mycket polerat men fungerar.
Bra överlag med några misstag
Lost Planet 3 lider av samma tillstånd som många andra spel i år. Tekniskt sett är det fast mellan den gamla generationens konsoler och de nya, mellan kraften hos de nya datorerna och de gamla. Att hitta en balans för grafiken är svårt för tillfället.
Lost Planet 3 ser lyxigt ut när du betraktar det som helhet men inte så mycket vid närmare granskning. När du åker i mek och fastnar i en häftig snöstorm, när du betraktar EDN IIIs frusna landskap eller när du slåss mot Akrid är allt bra - mycket bra faktiskt. Men spelet saknar detaljer när du studerar det närmare: texturerna är något suddiga, Akrid AI lämnar mycket att önska, den grafiska motorcinematiken är robotaktig och spelet har irriterande buggar.
Ändå lyckas Lost Planet 3 försänka dig i äventyret eftersom atmosfären är mycket bra. Detta beror delvis på hur det visar dig huvudpersonens mänsklighet. Han är ganska karismatisk, det är säkert.
Slutsats
Lost Planet 3 överraskade mig eftersom jag, efter att ha provat flera tidigare betor som jag inte var särskilt förtjust i, äntligen hittade ett roligt och intressant äventyr. Å andra sidan måste jag säga att historien är långsam och den här delen drar ner resten av spelet och uppdragssekvenserna. Tur nog har Lost Planet 3 tillräckligt med bra saker för att hålla dig spelad och tillåta dig att förlåta vissa grundläggande fel (AI, grafik, buggar...). I slutändan är det en bra prequel.
